Titel: Änglarnas kamp

Författare: Becca Fitzpatrick

Genre: YA, fantasy, kärlek

Sidor: 318

Språk: Svenska (orginal på engelska)

Utgiven: 2013

Betyg: ♥ ♥ ♥ ♥

 

Fast Nora och Patch har en plan. De ska låta alla tro att de har gjort slut. Sedan ska Nora övertyga nefilerna om att de inte behöver strida mot de fallna änglarna. Samtidigt ska Patch ta reda på allt om de fallna änglarnas avsikter. Tillsammans tänker de sätta stopp för det stora kriget innan det ens hinner börja.  

 

Jag vill börja med att säga att det här är ingen lätt recension för mig att skriva. Jag har så länge skrattat och gråtit och älskat med Nora och utsett den här serien till min absoluta favorit, att det är svårt för mig att skriva den här recensionen, särskilt med tanke på mina blandade känslor för den. Jag är inte besviken, inte direkt, men den här boken stack inte ut från mängden lika mycket som de andra i serien, tyvärr. Vilket jag tycker är lite synd med tanke på att det är det sista vi får se av denna underbara värld och dessa härliga karaktärer. 

 

Den var bra, det var den helt klart. Så mycket står jag fast vid! Men det jag saknade i den här boken, som jag har älskat i dem andra, var tex. relationen till Vee, kärleken med Patch och Nora som ständigt och aktivt sökte efter sanningen. Allt detta fanns med, förstås, bara inte lika mycket som jag kanske hade hoppats på, och tyvärr kände jag att det gick ut lite över historien som helhet. Patch var med, men inte lika mycket som i de föregående böckerna och jag saknade honom, och samma sak med Vee och även Scott, faktiskt. Det är ju karaktärerna och deras relationer till varandra som är det intressantaste att läsa om, eftersom att det är det viktigaste de har att förlora i kampen. 

 

Det var mot slutet, när allt radade upp sig som tårarna började flöda. Händelse efter händelse, en sak som krossade mitt hjärta avlöste en annan och det var helt klart känslomässigt för min del. Det var då jag började känna att jag kom in i stämningen ordentligt. När Patch (spoiler!) skickades till helvetet trodde jag att mitt hjärta skulle brista med Noras, och när han sedan kom tillbaka och fick makten att känna saker fysiskt så kunde mitt hjärta ha spruckit av lycka istället. Så det som hände i slutet berörde mig vekligen, även om vägen dit inte riktigt såg ut som jag hade önskat. Men ta inte min recension fel! Den var bra, den var bara inte den bästa boken i serien. 

 

 

 

Jag tycker faktiskt att Vee skulle fått förbli människa.

 

R.I.P Scott! :'( Det var grymt av Becca att ta hans liv, och jag jag sörjde honom omedelbart med många tårar!

 

Åh, vad jag älskar Patch alltså! Han blir ju bara bättre och bättre. Och jag blev så lycklig när han kunde känna henne och fick sin högsta önskan uppfylld! Han är helt klart värd det!

 

Undrar om Patch och Basso någonsin kände varann i himlen? o.O

 

Nora och Patch fick sitt föralltid och det räcker för att göra mig lycklig!

 

 

"Vi ska ta död på ryktena om att jag är ihop med en fallen ängel, och ingenting tyder på mer solidaritet än att få ihop det med en av sina egna, liksom. De kanske till och med börjar kalla oss för Norante. Eller Danta. Hur låter det?" - Nora

 

"Jag fattar inte att du kan vara så lugn. Jag hade förväntat mig någon sorts reaktion, ett utbrott, vad som helst. Utifrån tidigare erfarenheter hade jag åtminstone väntat mig armviftningar och en rejäl ramsa svordomar. Det känns som om jag lika gärna kunde ha avslöjat allt det här för en tegelvägg."

"Babe, du får mig att låta som en diva." - Nora och Vee