Pojkarna av Jessica Schiefauer
Publicerat den
i Contemporary
Titel: Pojkarna
Det är en smart tanke, en god idé och ett bra sätt att lyfta fram dagens problem med jämställdhet. Så ja, visst hade själva tanken med den här historien potential - men tyvärr kom det aldrig längre än så. Jag fick tvinga mig att läsa vidare, och mest var det för att få den avslutad. Jag förstår mig verkligen inte på huvudkaraktären, och inte någon annan heller, jag är inte ens säker på att jag förstår vad som händer hälften av gångerna.
Författare: Jessica Schiefauer
Genre: Contemporary
Sidor: 188
Språk: Svenska
Utgiven: 2011
Betyg: ♥ ♥
Vi fyllde fjorton år den våren, Bella, Momo och jag.
Vi höll oss för oss själva.Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller inne i växthuset om det regnade. Vi levde mitt i allt detta sprakande och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde.
På dagarna utstår Kim tillsammans med sina tjejkompisar Bella och Momo killarnas kränkningar, men på nätterna dricker de av nektarn från en fantastisk blomma som förvandlar dem till pojkar.
Vi höll oss för oss själva.Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller inne i växthuset om det regnade. Vi levde mitt i allt detta sprakande och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde.
På dagarna utstår Kim tillsammans med sina tjejkompisar Bella och Momo killarnas kränkningar, men på nätterna dricker de av nektarn från en fantastisk blomma som förvandlar dem till pojkar.
Den här boken är mindre än tvåhundra sidor lång, men det har tagit mig över en och en halv månad att läsa ut den. Varför? Den är tråkig.
Det är en smart tanke, en god idé och ett bra sätt att lyfta fram dagens problem med jämställdhet. Så ja, visst hade själva tanken med den här historien potential - men tyvärr kom det aldrig längre än så. Jag fick tvinga mig att läsa vidare, och mest var det för att få den avslutad. Jag förstår mig verkligen inte på huvudkaraktären, och inte någon annan heller, jag är inte ens säker på att jag förstår vad som händer hälften av gångerna.
Det är dessutom ganska tragiskt, alltihop. Hon tänker ju inte förrän det är för sent, och sedan i slutet, vad hände där? ["Hon väntar på oss". Whuut!? Momo, eller blomman?] Det är heller inte realistiskt, trots att det ska vara en realistisk bild av hur det kan vara för flickor. Allt är överdrivet, och ibland när hon är pojke känns det som om författaren glömmer bort det och skriver som om hon vore flicka, men Tony märker ingenting. Jag blir lite smått tokig! Nej, den här boken var tyvärr inget för mig, och jag tycker att det finns böcker som helt klart är mer värda Augustpriset för ungdomsböcker än den här.
Funderingar och tankar:
Har författaren någon slags förkärlek till nogranna könsbeskrivningar? Det känns som om de dominerar hela boken!
Minnesvärda citat:
Jag hittar tyvärr inga...
Kommentarer
Trackback
